Jag ställde mig själv frågan idag när vi skulle berätta lite kort om våran resa till Uganda för en gymnasienämnd.
Vi berättade om känslor och så klart vad vi gjorde där nere. 
De ställde lite frågor och en grej de ställde var " Bilden ni hade i huvudet, stämnde den in med bilden ni fick se ? "
Sanningen, och då svarat som jag gav är att ja bilden är nästan desamma, men känslorna man har till bilden i huvudet och känslorna man har till bilden vi fick se är inte desamma....
Det vi såg har slått mig hårt nu en vecka efteråt nu när vi fick prata lite öppet om det. 
Jag sa även då att vi här anser oss ha det bättre och att de har de sämre men är det verkligen så ?
Är det verkligen vi som har de så bra ?
Vi köper och köper saker... även jag... blir inte nöjda vill ha mer och blir glada när vi köper eller får något...
Vi har hopp och drömmar som vi följer som vi faktiskt på något vänster lätt kan nå.
Där nere har de inte den tillgången att få allt, eller ja det mesta..
De lever för hoppet, kärleken och drömmar, de gör de kan av situationen och de skapar något av det de får. 
Vi har skapat oss en lycka av prylar.. de har skapat sig en lycka av lycka...

Jag kan inte säga att jag kommer blir bättre, jag beställde nyss en ny mobil men det för att min håller på attt ge sig totalt... och ja jag får väl trösta mig med att de viktigaste de har och något de faktiskt prioreterar där nere är mobilen! Får de kan hjälpa dem i samhället men det är nog den enda prylen de kan tänkas prioritera. 
De hjälper dem med kontakter och i arbetet.
Och ja vi alla och jag kommer klaga mycket på saker som egentligen är en värdslig sak men det är mänskligt, så klandrar någon gör jag inte, men ibland kan man faktiskt tänka på vad man säger. 

Jag är väldigt intresserad av funktionshinder och är något jag vill jobba med.
Jobba för att få de bättre ställt här hemma för dem, en rättvis värld, och ja här hemma är de svårigheter faktiskt. 
Men samtidigt har vi så mycket som andra inte har. 
I Uganda blir du som har funktionshinder undangömd i vissa tillfällen, ganska många tillfällen.
Föräldrar har inte råd med rullstolar och andra hjälpmedel...
Barnen får inte den kunskapen de borde få som lär dem, de får inte den uppmärksamheten och undervisningen de behöver... självklart finns det dem som får.
De fick vi se två sidor av.
Något som glädjer mig att de finns dem så inte slutar att kämpa för den kunskap som inte än så länge finns där nere. 
De finns dom som inte tänker gömma undan sina barn, de tänker kämpa för dem.